Elmsta

Älmsta, eller med äldre stavning: Elmsta, har ursprungligen varit en bondby med historiska forngravar som bevis för väldig tidig befolkning. Idag har tätorten en befolkning på ca 1100 invånare. Trenden är en sakta ökande befolkning. Följande text är ett utdrag ur Edvins Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Elmsta

En detaljerad byhistoria tar för större delen av Väddö sin bör­jan med årtalet 1557. Från detta år härstammar nämligen den äldsta bevarade jordeboken, och denna kan vid användandet jäm­föras med några ungefär samtida tiondelängder. Vad vi vet om Elmsta före nämnda år, är egentligen blott att byn, eller rättare bebyggelsen på platsen, såsom förekomsten av forngravar ger vid handen, i likhet med de flesta andra väddöbyar har sina anor från heden tid. Man skulle också kunna gissa, att en AElmar eller AEl­mer var den förste elmstabon, efter vilken namnet har sin upp­komst1 (Elmestadha eller Almestom 1409).

De i skrifterna först påträffade elmstaborna är Kelvast, som satt i tings nämnden 1493, de med honom samtida Johan Nilsson och Johan Larsson samt Olof Larsson 1516 och Jon Kelvastensson 1542.2 År 1557 var bönderna sju till antalet, eller granne vid gran­ne rättsols genom byn enligt ordningen i de äldsta jordeböckerna uppräknade (dessa ger sålunda en antydan om gårdarnas dåva­rande inbördes läge) och med det senare (efter uppläggningen av 1663 års jordebok) brukade hemmansnumret: Olof Ravalsson, 1571 omtalt som häradsdomare, nr 2, Jon Larsson, nr 6 (nu ål­derdomshemmet), Mårten Jonsson, nr 3, Olof Larsson, nr 4 (nr 3 och 4 torde av det exakt lika öretalet att döma ursprungligen ha varit ett hemman), Matts Larsson, nr 5 (senare kaplansgår­den), Lasse Olsson, även med tillnamnet skräddare, nr 7, och länsman Anders Olsson, nr 1.

Slår vi sedan upp jordeboken 15893 finner vi förändringar näs­tan över hela linjen. Nya bönder var då Erik Jonsson på nr 6, Olof Andersson på nr l, Jon Mårtensson på nr 3, Per Olofsson på nr 4 – alla dessa väl söner som trätt till efter sina resp. föräldrar – Hans Jonsson på nr 5 och Erik Olofsson på nr 7.

Så är vi strax framme vid 1600-talets ingång, och den tiden hette de sju bönderna i Elmstadha, nämnda i samma ordning som nyss: Nils Olofsson, Erik Jonsson, Matts Mårtensson, gamle Per Olofsson, Johan Hansson (bonde 1600-omkr. 1630), Simon Eriksson och Per Olofsson. Från och med detta århundrade ger oss källorna även andra upplysningar om de olika personerna än blotta namnen. Som bonde på nr 2 står om några år Raval Olofs­son, tolvman 1604 och ännu 1617. Förmodligen var den Elin änka, som är upptagen i längden 1619, hans efterleverska, och i jorde­boken 1623 befinns sonen Per Ravalsson stå för hemmanet. Denne Per sitter i skeppslagets tingsrätt4 1630 och blev 1647 förordnad att tills vidare förestå länsmansämbetet.

Per Ravalsson står i 1653 års mantalslängd med son och dotter, och sonen var väl den unge Olof Persson, som är uppförd i hans ställe 1655. Olof Persson och hans hustru Sara levde ännu inpå 1690-talet, men bönder var 1695 Olof Olofsson och Johan Olofs­son, i vilkas namn hemmanet 1697 uppbjöds för skatterestantier. Det inköptes då av komministern i församlingen, Stephan Lode­lius.

En annan mera framträdande elmstabonde på 1600-talet var Anders Danielsson. Om hans härkomst är vi okunniga – vi kan blott nämna, att en viss Daniel fanns i byn 1611 (och Daniel Nils­son 1627) som husman eller obesutten. Hur som helst så övertog han på 1630-talet hemmanet nr 3, vars föregående ägare varit Anders Jönsson. När 1638 postlinjen Stockholm-Åbo-Reval in­rättades antogs han till postbonde med skyldighet att förskaffa breven dels till Eckerön på Åland åt det ena hållet, dels till Svan­berga på stockholmsvägen på det andra. För sitt besvär fick han frihetsbrev på hemmanet i Elmsta, på vilket han således skulle sitta fri för kronoskatt (dock ej boskaps- och mantalspenningar samt kyrkotionde).

Anders Danielsson var postbonde i många år, och den 31 maj 1651 utfärdades »öppet brev för postbonden i Väddö Anders Da­nielsson att njuta sitt hemman så länge han för postbonde bru­kad bliver», dock skulle »sal. Greve Lennarts arvingar» (Lennart Torstensson, som 1647 hade blivit greve av Ortala, hade avlidit den 7 april detta år) om de så önskade få överta postföringen över havet.

Anders Danielsson var herredagskarl 1650, vid vilket års från svenska historien bekanta stormiga riksdag han framträdde med klagomål på »Hans Excellens och grevliga Nåde», för vilka såsom påstått äreröriga han sedan själv drogs inför rätta. Om hans svar då ger något till belysande av personligheten är kanske svårt att säga, men det var att »emedan alle andre (d. v. s. bonderiksdags­män från andra orter) hade något att klaga, så måste också han något säga och iskriva låta», fast sedan hade skrivaren infört mer i skriften än den gode Post-Anders hade ment det! Slutet blev att han dömdes till dubbelt 40 mark böter eller Ortala kista (fängelset vid Ortala bruk).

Om vi söker i riksdagshandlingarna finner vi där, att vad som blivit »iskrive» och så illa upptaget var följande:

»Klagar allmogen ifrå Ortala Grevskap att skogsordningen utan­(för) bem :te Grevskap (är) efter lag men vore Grevskapet utan lag, i det att svedjande och vedhygge är förbjudet, ty de haver sine egne hemman och måste göra sina fulle utlagor och deras lagfångne egendom är dem förbjudet bruka sig till nytto. Där äro små åbohemman, få de icke bruke skogarna sig till hjälp kun­ne därmed icke bliva behållne. De haver bekommit H. K. M :ts brev att de skole få bruka vedhygge på sina ägor, likväl blev av Greven Lennart Torstenssons inspektor däremot av dem taget 110 famnar kastved, vilket bemälte inspektor räknar att de skole hava förverkat i förtid. Nu ville de gärna veta, vilket mera bör aktas, H. K. M :ts brev eller Högvälborne Lennart Torstenssons förbud. Bedjer fördenskull underdånligen att allt det i b:te skogs­ordning är infört emot lag allmogen till undertryck må bliva av­skaffat.» (Allmogens besvär, punkt 5).

Vad de klagande med dessa skarpa ord vände sig mot, var tillämpningen av den av 1647 års riksdag antagna nya skogslagen med dess till järnhanteringens förmån stadgade generella försälj­ningsförbud, som innebar att inom bruksdistrikten bruken hade ensamrätt till inköp av allt framställt träkol ävensom all skog till kolning, vilken bestämmelse väddöborna med sin obotliga håg för stockholmsseglatser likväl alltid ställde sig oförstående till. Nu var också nödläge på grund av svår missväxt. Pikant är ju upp­lysningen att inspektoren hade gjort beslag för olaglig försälj­ning, som han antog att de hade på samvetet; men vid tinget lät greven förtrytsamt anföra, att han långt innan klagomålen upp­sattes hade befallt sin fogde att gottgöra ägarna till de 110 famnarna: Anders Danielsson skulle således ha framställt anklagel­sen mot bättre vetande.

Det heter i utslaget mot Anders Danielsson, att han bl. a. skulle ha förhindrat »väddöborne sin frihet med färjande!», vilket torde få tolkas så att han ville anse sig ha ett visst monopol på ålands­resorna. Nu hade genom brev av den 22 juni 1648 Väddö visserli­gen fått bekräftelse på den av socknen sedan gammalt (brev 1613 och 1638) »för färjestadens skull» åtnjutna befrielsen från halva gärden (det gällde den utskyld som kallades landtågsgärden), men tänkas kan att faran för nya dispositioner förelåg, varige­nom Anders Danielsson skulle bli lidande såväl till sin ordinarie tjänst som med avseende på härav inflytande biförtjänst. Det vill med andra ord säga, att han hade även ett personligt motiv för sin inställning till förläningshavaren. Att åtminstone efteråt kraf­ter varit i rörelse, därom vittnar försvarsbrevet 1651, som mycket riktigt lämnade avgörandet åt greven, varpå 1653 kammarkolle­giet »behagade» mot postförselns utförande upplåta till Torstens­son den nämnda »halva gärden av Väddö socken». Förvaltningen av »postbreven och den resande man över Ålands hav» uppdrogs därefter följande år åt bruksarrendatorerna bröderna Johan och Arnold van der Hagen.5

Anders Danielsson står i 1653 års mantalslängd antecknad för två drängar, som var det antal det ålåg en postbonde att hålla. Han finns fortfarande i livet 1671 men hade då överlåtit hemma­net. Jan Andersson och Matts Andersson kallas postbönder 1668 och 1680. Även sonen till den sistnämnde – släktskapen i detta fall meddelad efter husförhörslängden6 – gamle Anders Matts­son (död 1738, 86 år) kallas postbonde, liksom åbon 1750, unge Olof Olsson, och hemmanet behölls som posthemman till 1762, Särskild postiljon fanns emellertid (ursprungligen var det postbonden själv eller hans dräng, som skulle föra breven). År 1677 omtalas Erik Andersson i Elmsta som sådan, och 1682 sägs Erik Hansson i Elmsta vara tillärnad »att föra posten ifrån Grissle­hamn över Ålands hav» (kallas postiljon även 1692).

Gårdarnas läge i byn under 1600-talet framgår av lantmätaren Sven Månssons »geometriska» avritning av byn 1641. Denna visar fyra, i tomtläge från öster nr 1, 4, 5 och 3, ungefär där Sandbergs gård (4:3) nu är byggd, tvenne, nr 2 och 6, den sistnämnda i be­skrivningen till kartan kallad Södergården, vid ålderdomshemmet och en något för sig själv vid stora landsvägen (tydligen samma tomt som i vår tid för Wedins eller rektor Mattssons gård, 7:3 eller 13:17). Trenne skvaltkvarnar hörde byn till och låg vid ränniln, som löper förbi fastigheten Kvarnsveden. Den än i dag slundom s. k. Rumpbackudden, fordom avrättsplats7, kallas på kartan Rumpbacken. Mot Hammarby följde rågången avloppet från Lillfjärden eller det spår, som kanalen sedan togs upp efter, och det heter 1667, att samtliga elmsta- och hammarbybor efter besiktning (alltså »utstämpling») skulle få hugga några ekar till strömbrons (d. v. s. landsvägsbrons) reparation. Lars Olsson i Blöte (vid Bornan) deklarerade 1626 följande kreatursinnehav: 1 häst, 1 sto, 1 fåle, 3 kor, 1 kviga, 6 kalvar, 7 får, 4 lamm, 1 svin. Olof i Blöte gav 1639 tionde för en skörd av 2 tunnor 2 fjärdingar råg och 6 fjärdingar korn. Blötängen hade elmstaborna för 74 da­ler kmt sålt till gästgivaren Erik Nilsson i Toftinge, men den döm­des 1689 tillbaka under byn. Om 1Vahlsättraängen (mot Kistaha­vet och Gåsviks rågång)8 processades på 1670-talet med Gåsvik.

Till kaplansboställe i socknen anslogs 1695 Elmsta nr 5. Bruks­arrendatorn Johan van der Hagens änka Margareta hade 1683 fått fasta på hemmanet för 302 daler 30 öre kmt av förre åbon Johan Andersson oguldna utlagor, varefter den nye bruksarrendatorn Jakob Leijell fick fasta 1685 efter köp för 250 daler. »Lilla hem­manet», som det kallades, ansågs då »för Hans K. m:t och Cronan för dess ringa ägor, utrymme och lägenhet att inlösa alldeles av intet värde och odugligt». Sedan blev dock hemmanet, som efter läget i byn även benämndes Övre gården, inlöst. Tydligen i sam­hand därmed uppgav Leijell inför tinget 1691 årliga utsädet till 3 tunnor råg och 6 fjärdingar korn, och enligt nämndens berät­telse utgjordes årliga åkern av ½ tunnland lerjord, 1 tunnland svartmylla och 1 1/4 tunnland sandjord (sammanlagd åkerareal alltså 6 ½ tunnland). Äng var till 25 lass, mest hårdvallshö, och vedbrand och gärdsel fång fanns men ingen timmerskog.

Kaplanshemmanet var byns minsta: ännu i 1860 års stiftsma­trikel uppgett till 9 tunnland åker och 30 lass hö. Nuvarande åkerareal är 10,5 hektar.

Om gårdens öden under kaplanstiden kan anföras att i prost­visitationsprotokollet 1728 finns antecknat: »Cappelansbostället har med Prästgården och större delen av socknen haft enahanda öde i förflutna krigstid (1719); men vore nu av nuvarande Comi­nistro vackert reparerat och uppbyggt.» Den dåtida belägenheten var närmast vägen i gamla byn; utflyttningen till den nuvarande platsen på den i beskrivningen till 1786-87 års storskifteskarta efter de här talrikt förefintliga gravrösena s. k. Kummelbacken verkställdes av komminister Anders Årsell i samband med det 1781 påbörjade storskiftet. I prostvisitationsprotokollet den 18 nov. 1781 heter det, att »Cappelans Bostället står under flyttning att uppbyggas på annat ställe, ett stycke från de andra grannarna i byen», och i en den 2 december 1783 till konsistorium inkommen skrivelse meddelas om »Käromål till komminister ÅrselI, för det han under sistförflutna åren flyttat all vid Elmsta Bostäl­let befintlig åbyggnad av den i byn belägna tomt uppå byns odelte utmark och därmed tillskyndat dem (jordägarna) varjehanda olägenheter», varför de fordrade lika god och stor mark i ersätt­ning.

Beträffande byns övriga hemman så var innehavarna 1700 föl­jande, med resp. gårds- eller hemmansnamn från beskrivningen till nyssnämnda storskifteskarta:

på nr 1 eller Västergården Anders Jansson (död 1720, 49 år) och Jan Olofsson; nr 2 eller Storgården Stephan Lodelius; nr 3 eller Posthemmanet Anders Mattsson; nr 4 eller Matts Olsgården Matts Olofsson (gårdsnamnet dock troligen efter en senare, med kartan samtida Matts Olsson); nr 6 eller Södergården Jan Mattssons änka Karin och Matts Andersson; nr 7 eller Norrgården Olof Ersson (hemmanet sålt 1709 för utlagors rest).

Norrgården ägdes en tid av kaplanen Johan Alm i Söderby, son till kaplanen i Väddö Ericus Johannis Fabricius, som även några år till sin, som det vill synas, timade död vintern 1645 var bosatt här. Sedan Alm 1684 blivit kyrkoherde i Villberga, sålde han hem­manet för 500 daler kmt till »Erik Andersson i Norråda och dess söner». Den ekonomiska ställningen hade nog för övrigt varit klen, ty 1683 stod han på rest med 273 daler kmt utlagor. Namnet Alm troligen taget efter fädernebyn.

Båtsman var 1700 Mickel Mattsson Alm, 40 år, i kronans tjänst sedan 1682 (och till 1705, då han efterträddes av Lars Melkers­son Broberg, som 1706 var på den s. k. nyenska eskadern i Finska viken och 1713 beordrad till årstjänst i Karlskrona).

Sockenskomakare var Hans Hansson, av husförhörslängden att döma bosatt på Södergårdens ägor. Han var ogift men hade 11-­12 år tidigare tillsammans med kaplanen Per Åmans äldsta dotter Katarina figurerat i en skvallerhistoria i församlingen. Kaplanen hade två döttrar; och bägge prästjäntorna tycks ha varit åtskil­ligt yra. Medan Hans Hansson skulle ha besovit Katarina, påstods den yngre, Kerstin, ha haft sitt att beställa med både en ryttare och en fogdeskrivare. Hans bad emellertid att få gifta sig med sin Katarina, men till något sådant samtycke ville herr Per inte bekväma sig, fast tingsrätten »bad att han skulle visa sig som en far och så laga att hans dotter icke hade skamb utan igen hedrad bliva»9. Så det blev ingen prästmåg av skomakare Hans, och se­dan Åman 1690 med sin familj flyttat till Harg som kyrkoherde, blev Katarina gift med klockaren där i församlingen, Kristoffer Jönsson Ekorn (sonsonssonen landshövdingen Per Adolf Ekorn adlad 1815), medan Kerstin fann sin äktenskapliga tröst hos en Djurling, som slutade som kyrkoherde i Vallby i västra Uppland.

En teologicus från byn på 1600-talet var Lars Elmstadius, som 1674 blev komminister i Össeby(garn). Domboken 1681 upplyser att farsnamnet var Persson och att han hade en brorsdel i Söder­gården i Elmsta.

År 1719 brändes samtliga elmstagårdarna av ryssen.

Det var torsdagen den 16 juli (den 27 enligt nya stilen), som ryska galärer första gången visade sig på Ortalaviken (Björholma hade bränts redan på måndagsmorgonen, varefter hemsökelsen i tur och ordning riktats mot Singö, Harg och Edebo). Vid detta tillfälle brändes utom Ortala bruk byarna längs efter bägge strän­derna t. o. m. Hammarby och nr1, 3, 4 och 7 samt kaplansbostäl­let i Elmsta i söder. Besöket varade ett dygn, därunder befolk­ningen sökte sin tillflykt »i skogen» (de utsedda väddöfullmäkti­ges berättelse vid rannsakningen i Norrtälje 1725 om traktens försvar 1719).10 Den 10 augusti var fienden här på nytt, och nu drabbades Norrsund, Södersund, Veda, Senneby och de två åter­stående östra gårdarna i Elmsta (protokoll av den 26 juni 1722 över av ryssen förbrända hemman, datum där felaktigt angett till den 12 augusti).

Fienden kom oförmodat, heter det, »ty fastän de ute i havet sett många fartyg, hava de ej kunnat föreställa sig, att sådana fartyg varit fientliga utan efter utspritt rykte förmente att de engelska ankommit till succurs (skydd) emot fiendens hotande anfall». Med husen uppbrändes det inbärgade höet, varjämte den oskurna säden »till stor del» förtrampades, och när bönderna sedan skurit och skylat vad som fanns kvar, så blev detta vid fiendens återkomst uppbränt på åkern. Nästan all boskap bort­togs, framför allt i Tomta och Fjäll (hela tiden fienden var norrut låg utanför Byholma 10 stora skepp till betäckning, från vilka folk sattes i land, »vilket gått likasom skall och tagit bort både hästar och boskap»), slaktades eller fördes ombord, båtar och »sjötyg» förstördes och även gärdesgårdarna uppbrändes. Lika överrumplande som det första var det andra besöket, »helst de fö­reställte sig, det fienden ej skulle komma vidare tillbaka». Un­derligt var ju inte, att åkrarna efter detta fick det året ligga osåd­da, »allenast hava de om vårtiden år 1720 fått skaffa sig litet korn till utsäde».

Jämte prästgården, Mälby rusthåll, sockenstugan, klockargår­den, kaplansgården, trumpetarbostället i Edeby och postkontoret i Grisslehamn samt några torp brändes i Väddö 107 gårdsbruk av då varande 188. Skadan på hus beräknades till 21,912 daler 9 öre 8 penningar och på lösegendom och inbärgad gröda till 38.506: 14: 16 eller tillhopa 60.418:24 daler smt. För återupp­byggnaden beviljades åboarna skattefrihet för sina drabbade hem­man t. o. m. 1727.

År 1784 lät »samtliga jordandelsägare i Elmsta by» till »lag likmätig säkerhet» i domboken inskriva en redan 1776 under­tecknad byordning. Denna omfattade 37 paragrafer med detalje­rade föreskrifter om vad man hade att iaktta i det dåtida bylivet, innan i någon mån storskiftet och sedan laga skiftet löste upp den gamla bysamhörigheten. Något för Elmsta mera säreget bjuder byordningen inte på, utan den är av den för århundradet vanliga standardtypen eller i enlighet med det av 1741 års riksdag god­kända allmänna formuläret.

Ungefär samtidigt med kaplansgården torde utflyttning av den ena gården på nr 1 ha skett. Dess nya tomtplats anges på stor­skifteskartan vara vid landsvägen snett emot Norrgården (seder­mera åter flyttad av länsman Ekström, se nedan). År 1822 ut­flyttades från byn gården på 1:2 (Karl-Ers, efter Carl Petter Ers­son, bonde 1877-1912). Vid det i början av 1830-talet verkställ­da laga skiftet, som fastställdes 1837, var antalet delägare i byn 16. Därvid flyttades dåvarande gamle Anders Erssons gård (på nr 2) till »landsvägen mot Toftinge rågång» (Västerbacken) och den av länsman Ekström köpta delen av nr 1 (utökad med en åtton­del av nr 2) fick sitt tomtläge på det nya skiftet »vid Rumpbac­ken» (sedermera Westerlunds gård vid kanalbron). Vid flyttning­en tillerkändes Ekström bl. a. 6 riksdalers ersättning för »plante­ringar vid gamla tomten».

Matts eller Mattias Ekström var född på Eckerön 1790, kom i 25-årsåldern till Grisslehamn som extra postiljon och innehade 1820 Grisslehamns värdshus. Han hade 1816 gift sig med Char­lotta Christina Nyberg, dotter till postiljon Matts Nyberg, och fick 1824 förordnandet som kronolänsman i skeppslaget. Första tiden som länsman bodde han i Grisslehamn men flyttade 1830 till Elm­sta. Hans karriär slutade med att han blev avsatt för lurendrejeri i samband med en arrangerad strandning vid Byholmaskaten hös­ten 1849, en historia med något av Emile Flygare-Carlén-stämning över sig, slog sig då ner som lanthandlare i Grisslehamn och finns omtalt i berättelsen »En tullhatare» i Albert Engströms »En bok». Fet som en tunna (på senare år), säger berättaren där. Ekström dog 1868, några år överlevd av hustrun. Hemmanet över­togs av mågen Olof Ersson, Länsmans-Olle kallad, från Elmsta 1:2, gift med näst äldsta dottern, Carolina Ulrika. Även efterträ­daren, kronolänsman A. P. Andersson, död 1877, om vars utnäm­ning en särskild historia var i svang, innehade en hemmansdel här, nämligen ¼ mantal nr 3.

En Elmsta-gestalt från senare delen av århundradet är Carl Johan Pira, skeppsredaren och handlanden av vallonsläkt, vilken på Norrgårdens skifte byggde Karlsro, där han avled 1904, 75 år.

1 Lundgren och Brate, Personnamn från Medeltiden, Svenskt landsmål X, sid 307. Skrives Älmsta enligt lantmäteristyrelsens beslut den 28 april 1953. Författaren för sin del har stannat förr för den tiderna igenom vanligaste stavningen Elmsta.

2 Upplands lagmansdombok 1490-94, utgiven av Karl Henrik Karlsson. – Stockholms stads tänkeböcker.

3 De bevarade 1500-talsjordeböckerna för Väddö är från 1557, 1566 (jordeböckerna 1563-65 uppges i en anteckning här ha varit lika denna), 1589 och 1598-99. Efter en Allmän jordrevning i socknen 1585 blev ny jordebok upplagd, men denna är känd endast genom utdrag för Mälby. Kända blott genom utdrag för nämnda by är vidare jordeböckerna 1558-60, 1590 och 1591. Ortala, Semmersby och Björholma finns i Häverö jordeböcker 1541, 1577, 1578 och 1589, medan de från Vätö överförda byarna (Granö och söderut) ingår i Bro skeppslags jordeböcker bl. a. 1547, 1557, 1572 och 1589.

Kyrkhemmanet i Edeby finns ensamt upptaget i flera jordeböcker fr. o. m. 1548, och Ortala, Västernäs, Östernäs och Rangarnö med sina åboar förekom­mer i utredningen med anledning av ett avelsgårdsprojekt i Roslagen under Gustaf Vasas tid (sign. Rött 423 i RA, slutet av 1550-talet).

Specificerade tiondelängder finns från 1555, 1564-66 och 1599 samt för Ortala och Björholma även 1589 (i Häverö tiondelängd), samtliga avseende föregående skördeår. Skattelängder över fiskare är bevarade från 1555-57.

4 Väddö var eget tingsområde, Väddö skeppslag, ända till 1715, då Häverö, som av ålder likaledes varit ett särskilt skeppslag, på egen begäran lades hit från Frösåker. Väddönämnden dömde vid vinter- och sommartingen nämnda år även målen från Häverö, varpå den första blandade Väddö-Häverö-nämn­den trädde i funktion vid hösttinget. Tingsplats var, liksom den i regel varit under hela 1600-talet, Väddö sockenstuga, 1715 även kallad häradsstugan. Vid sommartinget uttalade sig nämnden då beträffande förslag till tingsstu­byggnad, att den borde förbli på den gamla platsen, där den »tillförende vid Väddö kyrka varit stående». Det dröjde dock inte så länge förrän häveröborna började klaga över den långa tingsvägen även till Väddö (efter ryssbranden Toftinge; närmast förut hade de haft den till Hargs sockenstuga), och i ett memorial till 1729 års riksdag framhöll de, att de själva hade häradsstuga, -kista och -sigill, varför Häverö kunde få sitt från Väddö skilda ting. Detta avslogs genom resolution 1735, medan Väddö å sin sida under åberopande av sin gamla ställning inte ville släppa ifrån sig tingsplatsen. Slutet blev en kompromiss, så att vintertingen skulle hållas i Häverö men sommar- och hösttingen i Väddö. På 1760-talet var tingsordningen likväl stadigt denna: vinter- och sommartingen på Ortala bruk, hösttingen i Väddö sockenstuga.

5 Det av Torstenssons änka, Beata de la Gardie, utfärdade brevet är tryckt i Sveriges allmänna postväsen av T. Holm, II, sid. 1,76. Ett originalbrev av Johan van der Hagen med omnämnande av samma överlåtelse finns i Veda bykista.

6 I kyrkoarkivet finns med sign. A I en inte årtals angiven husförhörs­längd, vars tillkomst kan bestämmas till senare delen av 1694.

7 I Rhezelii Monumenta Uplandica, utg. 1915-17, sid. 141, står: »Här ha­ver avrättats folk.»

Ortstraditionen härom har varit stark. Så heter det i skrivelse om rågångs­förrättning ännu 1891: »Rumpbacken, även benämnd Häradets avrättnings­plats»; och i sin barndom i början av detta århundrade hörde förf. berättas, att en person från fädernegården i Hammarby här blivit avrättad. Förmodli­gen gäller det den 25-årige dräng från Elmsta, som 1759 i tjänst hos dåvaran­de bonden Anders Andersson i nämnda gård gjorde sig skyldig till tidelag och för’ denna sin gärning blev· »halshuggen och i båle bränd» den 13 februari 1760 (domboken och dödboken).

När Lars Roberg (se sid. 101) 1712 besökte Väddö, kom han på sina ströv­tåg också till »stegelbacken», att döma av den lokalisering som kan göras just Rumpbacken, och såg där ett huvud ligga, benvitt och urblekt; men ste­geln (som det suttit uppspikat på) hade bönderna då nyligen sågat av, »efter det såg fasligt ut»; och han berättar att här »däribland andra sist en karl steglad var, som sin hustrus syster lägrat och varit i råd att mörda barnet, det de ock gjort» samt att kvinnan blivit bränd. Av domböckerna inhämtas, att på extra ordinarie ting den 5 augusti 1708 dömdes en 32-årig man och en 20 års kvinna, båda hån Salnö nr 2, att för enkelt hor i första svågerskap och för barnamord undergå dödsstraff, mannen sedan steglas och konan i båle brännas.

8 Säter = betesplats. Förleden val är svårt alt ge någon säker tolkning av.

9 Domboken 1689. Följande citat är belysande för kärleksintrigerna: » .. att Kerstin Persdotter sagt.. ” att om hon visste om hon finge Memer (ryttaren), så skulle hon säga att hon vore havande.»

10 Väddöfullmäktige: »Han (d. v. s. fienden) brände Arholma by i Vätö socken den söndagen, som det predikades om Kristi förklaring, och om mån­dagsmorgonen Byholma i Väddö socken samt om aftonen på Singön.» – Vid (Gamla) Grisslehamn fanns en postering av Zöges regemente under befäl av en kapten. Denna postering drog sig tillbaka på söndagen, då postmästare Johan Alm, som på lördagen flyttat bort med hustru och barn (havet hade denna dag på morgonen setts fullt av ryska fartyg på ingående till Råd­mansö), på återvägen mötte truppen. Grisslehamn brändes sedan, när ryssen »kom norrifrån» (postmästare Alms uppgift). – Som vägvisare vid besöket den 16 juli medförde ryssarna en fången singöbonde, Matts Mattsson i Back­byn, som, senare släppt av ryssarna och vid vintertinget 1720 rannsakad för eventuellt förräderi, berättade, att fienden landstigit vid Ortala bruk och då »honom frågat, om något krigsfolk varit på Väddön, därtill han svarat, det armén legat vid Norrtälje och väntades till Väddön», men han hade inte varit med ryssarna i land.

Share