Kista

Kista är Väddö Hembygds- och fornminnesförenings gård som visas upp en välbevarad miljö. Den överlevde rysshärjningarna på 1700-talet då många byar och miljöer brändes ner. Mer om aktiviteterna kan läsas om i fliken Kista hembygdsgård och på hemsidans förstasida. Följande text handlar om Kista och är hämtad från Edvin Gustavssons bom om Väddö socken.

Om Kista

År 1493 kallas Kystadhe torp och uppges ligga för ett halvt markland, men i jordeboken 1557 upptas Tjustad till halvtannat markland (12 öresland). Åbon hette då Ingeval (Olsson). Dennes efterträdare på hemmanet var Erik Ingevalsson, vars änka omta­las 1608 (i en dom vari hon ålades att betala Jakob Olofsson i Överbyn på Eckerö 3 daler för en skjuts, som hennes man hade borgat av honom). Åren 1609-26 står Säbjörn, som i 1615 års längd har tillnamnet Ångerman, d. v. s. ångermanlänning,1 för hemmanet. Om denne heter det 1608, att han »oskyld på Kiffue­stadh bor», och 1613 kallas han åter husman, så att då någon tid en Simon Mattsson och Johan Säbjörnsson tycks vara bru­kare; den sistnämnde förekommer senare som bonde här ännu 1635. Obesutten var gamle Per eller Per Ingevalsson, 1627 med 3 kor.

Efter Johan Säbjörnsson har längderna Kista-namnen Anders Björnsson och Olof Johansson 1638, Erik Andersson 1653, Erik Andersson och Olof Johansson, vardera l/4 mantal, 1687, Erik Andersson, gift med Elisabet, ensam 1695, sonen Anders Ersson (tolvman 1697-1715; hustrun död 1720, 60 år), Erik Andersson 1718 (död 1743, 63 år), dottern (?) änkan Margareta Ersdotter 1739 omgift med Erik Persson från Senneby, som därefter var bonde, följd av Anders Ersson 1750. Efter honom kom Anders Andersson 1760, död 1788 av »ålderdomskrämpor», 66 år, med sonen Erik. Är 1802 köptes Kista för 2.333 rdr 15 skilling »uti gångbart mynt» av Erik Ersson och Anders Andersson i Odens­lund. Den förstnämnde blev ensam ägare 1803 och överlät 1810 halva hemmanet till mågen Anders Olsson från Senneby nr 5. Erik Ersson dog 1820, 66 år, och Anders Olsson 1825, 49 år. Generationen som följde var Erik Erikssons måg nr 2, tolvmannen och senare även kyrkvärden gamle Anders Mattsson, från Edeby nr 1, född 1793, och Anders Olssons måg unge Anders Mattsson, från Gåsyik nr 1, född 1804.

I Kista-kyrkvärdens gård växte på 1820-40-talet en rad av fem döttrar upp, och Matts Mattsson från Norrsund nr 4, född 1833, som tog namnet Sundelius, gifte sig 1860 med den fjärde i ordningen av dem, Katarina, född 1838, och blev den näste bon­den i Kista, först på svärfaderns del och om några år på hela hemmanet. Är 1887 övertogs gården av mågen Erik Eriksson från Edsbro, som brukade den till 1919.

Riksdagsombud för Väddö 1680 var Erik Andersson i Kista.

Karta över Kista finns från 1641. Åkern utgjordes då av Öster- ­och Västergärdet. Ängarna hette Rudängen, hårdvalls äng, något skoggången, Norrängen, skoggången, och Storhagen, skoggången. Till hemmanet fanns varken skog eller fiske.

Mera om gårdsbruk och ekonomi får vi veta av en värderings­handling 1801. Där anges årliga normalskörden till 48 tunnor, som á 4 rdr tunnan gjorde 192 rdr. Ängen gav 45 sommarlass, var­med utom dragare vinterföddes 10 klavbundna nöt, vars avkast­ning efter 40 skilling per djur beräknades till 8 rdr 16 skilling. Skog till avsalu fanns för 25 rdr. Detta blev i inkomst tillsam­mans 225:16. Härifrån avgick: utsäde, 8 tunnor = 32 rdr, utskyl­der till kronan, 23 rdr, prästlön, 10 rdr, båtsmannen, 6 rdr, arbetskostnader för lantbruket, 100 rdr, byggnadsunderhåll m. m., 2:16, summa 173:16. Årliga behållningen skulle således bli 52 rdr, som efter 6 procent ansågs göra ett hemmansvärde av 866 rdr 32 skilling räntabelt. (Det nyss nämnda försäljningspriset 1802 illustrerar tidens osäkra penningförhållande).

Bland de än i dag befintliga ålderdomliga husen i Kista visas en brännvinsbod, som är ett av de få kvarvarande minnena från husbehovsbränningens tid i Väddö.

Husbehovsbränningen inskränktes kraftigt genom den nya brännerilagstiftningen 1855 för att slutligen 1860 alldeles avskaf­fas. Förut hade brännvin bränts i praktiskt taget varje bondgård, och för 1830 uppges för Väddö tillsammans 209 brännvinspannor. I Kista hade Anders Mattsson en panna om 30 kannor och Anders Olssons änka en om 18 kannor. I Edeby fanns 13 pannor om 17­-32 kannor, i Elmsta åtta om 18-21, i Massum 16 om 14-29 (den största hade Carl Carlsson på nr 5), I Ortala 19, i Senneby 11 o. s. v. Endast för Mälby och Kallboda finns detta år ingen dekla­rerad, men i vad det gäller den förstnämnda byn, så torde den skenbara nykterheten där ingalunda ha varit av någon hänsyn till belägenheten intill prästgården och kyrkan: kyrkoherde Öhr­strömer själv uppger nämligen den näst största pannan i socknen – 49 kannor (tidigare hade för övrigt även de bägge byarna var sin). Den största fanns på Ortala bruk och höll en rymd av 56 kannor. Även kommendanten i Grisslehamn, överstelöjtnant Ludvig Trafvenfeldt, gick då och då i väntan på jäsningen i sin panna om 20 kannor. Är 1840 var pannorna 117, därav fortfarande två i Kista, och 1850 45, i Kista då en, uppmätt till 32 kannor.

Vi kan ju, medan vi dröjer vid den gamla brännvinsboden i Kista, lyssna till vad ortens riksdagsman, bankofullmäktigen och skeppsredaren Matts Persson i Öster-Edsvik, yttrade vid bonde­ståndets behandling av brännvinsfrågan den 12 juli 1854: »Man säger att husbehovs bränningen ej skulle vara nyttig för jordbru­karen, men den är så likväl. Bonden slipper att resa efter sin sup och får den så beskaffad som han vill hava den. Köper han den från fabriken, så är det lika mycket drank som brännvin i den, och den är skadlig för hälsan.»

Givetvis florerade storsuperiet efter de rika möjligheter som gavs. En rad beklagansvärda exempel skulle kunna nämnas, både på ihjälsupne och avsigkomne.

Kista slapp eldanstiftan av ryssarna 1719. Detta berodde enligt gårdssägnen på att den dåvarande kistabonden, innan han vid besöket gav sig undan, hade satt fram förplägnad, som de objud­na gästerna lät sig väl smaka. Till tack för denna visade defaitism lämnade de hans hus obrända och fäste på dörren ett särskilt be­slag, som var ett tecken till att gården skulle lämnas orörd även av andra strövpartier. Beslaget finns än i dag på den ena farstu­dörren till huvudbyggnaden. Det där med beslaget låter ju under­ligt, möjligen bygger sägnen på att besökarna hade fäst ett s. k tsarens plakat eller manifest vid detsamma. Faktum är i alla fall, att Erik Anderssons hustru i Kista söndagen näst efter jul 1719 »för fiendens härjande», d. v. s. förskoning därifrån, gav till kyr­kan 3 daler.

I våra dagar är Kista, som genom testamentariskt förordnande av den sista ägaren, den 1947 i en ålder av 86 år avlidna Anna Charlotta Eriksson, född Sundelius, vilken som änka fick ärva gården efter son och dotter, som redan hade övertagit den, skänkts till Väddö hembygdsförening, en gård med gammaldags utseende. Sålunda är den över 100-åriga mangårdsbyggnaden (uppförd 1837, då den av häradsrätten två år senare fastställda laga skiftesförrättningen företogs, med bestämmelser om några jämkningar av bebyggelsen på de dåtida två gårdarna) väl beva­rad i sitt ursprungliga skick, och i flera av rummen sitter hand­målade tapeter. Några av gårdshusen, stallet och en rilada, upp­ges härstamma från 1790-talet. Ett magasin har tidigare varit väderkvarn.

1 Ångerman (länning) och Finne är några i flera fall påträffade tillnamn (eller appellativ) i Väddö under 15- och 1600-talet. Bland dem vilka som fiskare utgjorde skattefisk i Väddö 1555 nämns Lasse Ångerman i Tomta och samtida med Sebjörn i Kista var Stefan Ångerman i Salnö. Om upptagen tull i Rumpviken 1557 av fiskare från Ångermanland, se Hundare och Skeppslag VIII, sid. 28. Olof Finne var bonde på Ortala nr 6 1564-89. Bertil Finne i Borntorp är omnämnd. Med Åland har Väddö haft ett livligt folkutbyte, vilket på svensktiden gick i båda riktningarna såsom kan ses av de in- och utflyttningslängder, som fördes 1780-94. Av de åren 1782-83 66 inflyttade kom 2 från Åland och av de under samma tid 73 utflyttade for 8 dit över. För åren 1789-90 var siffrorna resp. 75 och 8, 75 och 16.

Share