Mågarna i Kista (1800-tal)

Kistas historia har präglats av familjer som inte fick egna söner. Gården har då drivits vidare av döttrars familjer med ingifta män. Några av de ingifta mågarna på Kista finns omtalade i Edvin Gustavssons böcker. Följande text är hämtat från hans bok “Anteckningar om Väddö socken”.
(avskrift av Lars-Erik Norlin)

Mågarna i Kista
 
I del 1 är berättat, att kyrkvärden Anders Matsson i numera hembygdsgården Kista och hans hustru Katarina Ersdotter i sitt äktenskap hade fem döttrar. Detta fick så småningom till resultat även fem mågar, vilka var:
· Anders Pettersson, Senneby 6:3, född 1815, gift med Margareta, född 1824.
· Erik Andersson, Edeby 1:6, född 1824, gift med Anna, född 1832.
· Olof Olsson, Gåsvik 4, föd 1835, gift med Karolina, född 1835.
· Mats Matsson, som kallade sig Sundelius, Norrsund 4, född 1833, gift med Katarina, född 1838.
· Jan Erik Olsson, Söderfjäll 2, född 1839, gift med Brita Stina, född 1841.
 
Anders Matsson, änkling sedan 1860, dog 24 december 1867, 74 år, varpå Mats Sundelius, som genom köp från svärföräldrarna 1860 för 6000 riksdaler riksmynt jämte bestämmelse om lagan blivit bonde i gården, rustade till och höll gravölet. 
 
Begravningsräkningen finns kvar i domboken. Bl a den föranledde nämligen tvistighet mellan arvingarna. Den är på 349:40 rdr rmt och ett plock ur den kan ju vara av sitt intresse till att visa något av en bondebegravning förr i världen. 
 
Det bakades av till malning upptaget i tunna råg och 5/8 tunna vete för tillsammans 48 rdr och av 6 lispund (49½ kg) för 24 rdr köpt vetemjöl.
Man slaktade 1 oxe á 48 rdr och utfyllde behovet med 2 lispund (17 kg) salt kött för 6 rdr och 27 skålpund (11½ kg)salt fläsk för 13:60.
Gryn anskaffades för 6 rdr och torr fisk (Väl till lutning, lutfisk var förr en vanlig kalasrätt) för 3 rdr.
Smör förbrukades för 15:10 (26 skålpund eller 11 kg) och sötmjölk kom från gården i åtta dagar á 6 kannor och debiterades med 8 rdr.
Bodräkningarna (alltså för kaffe och socker etc) från Kellberg i Västernäs och Holmberg i Norrsund kom på 102:43.
Skorpor hade änkan Lemon i Hammarby (krögerskan) bakat för 2 rdr.
 
Kokmor var ”Anna i Edeby”, som betalades med 5:50 och uppasserskor ”Erik Matsson flickor i Senneby” som fick 1 rdr. Annan kvinnlig hjälp hade man av ”Maja Greta i Norrbyle” för 50 öre och båtsman Tal jas änka Johanna i Senneby. Sin egen ”tidsspillan” upptog Sundelius till 5 rdr och pigans till 2:50.
 
I, som det hette, likstol fick kyrkoherde Rosengren 3 rdr, komminister Sjöström för tacksägelse 2 rdr, klockaren Svedberg för sin medverkan 50 öre och förre kyrkvaktaren Melberg för gravgrävning, ringning och granrisning 5 rdr.
”Boningsklädnad” (enligt bruket rummets beklädnad med lakan) drog 1:50. Även står uppsatt 12 rdr för 1½ famn ved (som gick igen i tvisten,) 16:50 för 1½ lass hö (till gästernas hästar) samt 1:50 för ”sönderslaget porslin och glas vid gravölet” och 50 öre för ”diverse spik till kistan”.
 
Redan 3 januari hölls bouppteckning, i vilken sämja framgår inte direkt, men frågan om av Sundelius yrkad vårdkostnad under den avlidnes två sista år lämnades öppen. Oräknat denna var boets behållning 910:98.
 
Till hösttinget 1868 kom därpå första stämningen. I denna krävdes Sundelius av sina fyra svågrar att till fördelning utge resterande 500 rdr jämte ränta på av arvet efter svärmodern vid hemmansköpet erhållet lån om 1000 rdr. Mot detta yrkade Sundelius i genstämning på behörigt arvsskifte samt presenterade sina fordringar på dödsboet, därav vårdkostnad i 730 dygn á 26 öre eller 189:50 samt 8:50 för ”gravmonument”. Härtill anförde motparten att utom omstämda fordringar kvarlåtenskapen redan blivit skiftad.
 
Denna omgång gick till Sundelius, ty i sitt utslag 21 december meddelade rätten, att ingenting kunde lagligen bestämmas om det återstående lånebeloppet och hänvisade arvingarna till utredning genom laga arvsskifte.
 
Men svågerkvartetten kom igen. I ny stämning till vintertinget 1869 krävdes Sundelius på bestyrkande av sin begravningsräkning även som att återgälda 10 månaders innestående laga förmåner. Ett påstående var, att han uppgivet avgiften 2 rdr för bouppteckning till 8:50. Det sista medgav Sundelius med bestred i övrigt yrkandena.
 
Anders Matsson hade under den angivna tiden bott i hans hus och erhållit vad han behövt, vilket kvittade laga förmånerna. Det blev uppskov till sommartinget för utlåtande men i stället kom en ny stämning med anmaning, att kravet Sundelius hade för vårdkostnad måtte helt avskrivas. Anders Matsson hade haft så stora laganförmåner, att han kunnat föda tre personer och även betala piglön, och det framhölls, att han skött sig själv utan bistånd till två dagar före sin död. Likaså bestreds beloppet 12 rdr till ved vid begravningen, enär Sundelius på laganet varit skyldig att hålla svärfadern med vedbrand som borde ha räckt även till detta tillfälle.
 
Vidare krävdes, att Sundelius skulle förete kvitto på eller betala ett i laganhandlingen bestämt årligt kontantbelopp med tillsammans 140 rdr. Detta påstod dock denne, att han överenskommit med Anders Matsson om att det skulle gälla för hysande och hjälp. När han hade honom hos sig.
 
Målet uppsköts för vittnens hörande om Anders Matssons tillstånd. Förre bonden Anders Matsson i Kista (på det andra av två hemman Kista en tid varit delad i; till åtskillnad från kyrkvärden kallad unge Anders Matsson) ansåg lagan tillräckligt till skötseln. Uppgav att den avlidne visserligen mot slutet haft mindre väl reda på sig men trodde inte, att man behövt hålla vakt om honom eller att han fått sådan.
 
De två pigor, Sundelius under de två sista åren haft efter varann , berättade däremot, att Anders Matsson behövt mycken vård och uppsikt. Dagen före sin död hade han sålunda gått upp ut sängen och strumpfota och i undertröjan givit sig ut och blivit liggande på farstubron. Detsamma om eftersyn hade också tingsvaktaren Johan Ekrot i Norrsund som skomakar gården, att uppge som sitt intryck.
 
Sundelius och hustrun avlade så den påyrkade eden, att begravningskostnaden var riktigt uppgiven, med ”inskränkningen” att överblivet och ej använt var kliet efter malningen, ett stop sirap och ”något litet kryddor”. Efter detta befriades han genom rättens utslag 21 november från övrig kostnadsredovisning, undantaget att han ålades ännu en edgång, gällande några fordrade kontantbelopp på tillhopa 17:50. Men hans krav på det uppgivna särskilda vårdnadsbeloppet gick inte igenom.
 
Den sista ålagda eden svor Sundelius på tinget den 18 januari 1870, varpå målet överlämnades. Hans krav på veden blev då ogillat, varjämte han förpliktades återbära de för högt upptagna 6:50 för stämpel- och registreringsavgift. ”Blifvande med avseende å målets beskaffenhet expensutgifterna parterna emellan qvitterade”
Likväl var det inte slut från Kista.
 
Ett par stämningar korsade åter varann, men av Sundelius väckt talan med klander på de slutligen den 13 april 1870 förrättade arvskiftet lämnade genom utslag den 17 juni 1871 utan avseende. Ett slags final blev, att han, efter inlaga av hustruns och hans i Gässvik gifta syster, för av vittnen intygad ”betänklig dryckenskap och misskötsel” av rätten vid hösttinget samma år sattes under förmyndare, då även förordnades om underhåll av familjen. Hemmanet arrenderades ut.
 
Till sina ekonomiska dimensioner tyckes ju denna arvstrift vara av det småttiga slaget. Det betydde cirka 200 rdr vinst för svågrarna, men därifrån avgick ombudsarvode och andra omkostnader. Kärandepartens ombud var Lars Johan Hellstadius i Gässvik, vars räkning gick på 63 rdr rmt. Sundelius biträddes av vice häradshövdingen (notarien) Johan Wahlund (död som siste litterate borgmästaren i Östhammar – Öregrund 1919).
 
Det är möjligt, att av personerna inför rätten Sundelius hade de mest affärsmässiga i sig. Han förekommer i taxeringslängden som auktionsförrättare, och man finner honom vidare som köpare för 436 rdr rmt av vraket efter vid Senneby 1861 strandade norska barken ”Axel”. Han var hitkommen som dräng. Bror till Jan Matsson, efter vilken fädernegården i Norrsund har sitt ännu idag brukade namn. Död 1886 och överlevd av änkan till 1909.
 
Anders Pettersson, den äldsta av hans energiska vedersakare var bonde och Östersjöskeppare, som från 1840-talet och framåt hade ägt och fört flera fartyg (III:13). Han hade samtidigt med Kistamålet även egna rättssaker på halsen. En talan mot honom var om försäljningen av fältspatsrättigheterna på hans mark i Rönnskärsängen (”Rödberget”), som han skulle ha gjort dubbelt till olika köpare 1861 och 1868. Den saken kom han slutligen ifrån som skedde i god tro, men värre råkade han ut, då han vid hemsegling av sin ägande skonert ”Svalan” i augusti 1869 ankrade utanför hembyn och satte iland ”tre stycken fårkreatur som han infört från hertigdömet Slesvig, som var förklarat smittat af fårsjukdom”. Landsättningar här undan tullen i Grisslehamn har det talats om från segelfartstiden, men denna gång blev det sport för myndigheterna.
 
Av  rådhusrätten i Norrtälje dömdes han den 1 november samma år att böta 300 rdr för ”otillåten ankring” och 100 för ”olaga lossning” samt att ersätta tullförvaltaren Unonius med 17:87. Därpå fick han av tinget den 19 januari 1870 böta 20 rdr för brott mot lagen om kreaturssmitta och att utge 5 rdr till åklagaren för besväret med fårens slaktande och nedgrävning. Också var det tydligen påkänningen av allt detta som kom honom att begära sig under förmyndare. Väl med sedan återvunnen balans gjorde han 1880 anhållan om tillstånd att oaktat ej avlagda prov få föra fartyg på Nordsjön och England men fick avslag. Han dog 1882.
 

 

Share