Senneby

Senneby har en egen hemsida som har adressen:
http://www.senneby-by.se/

Följande text är hämtad ur Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Senneby

Den Botolf i Sidhaby, som satt i en nämnd »bönder aff Wreddö» 1409, var väl sennebybo (huruvida något samband förefinns mel­lan by namnet och det gamla ängsnamnet Sida ute på det förr s. k. Sångenäset öster om Sidfjärden lämnar vi dock därhän). Är 1493 nämns Anders Elofsson och Lars i Seneby, och 1557 är senneby­bönderna efter hemmansnummer 1-7: Elof Olsson, Matts An­dersson, Lasse Andersson, Matts Olsson, Matts Mattsson, Nils Andersson och Per Andersson.

År 1600 uppräknas följande åboar: på nr 1 Matts Mattsson och Olof Elofsson (om en bror till den sistnämnde, Clemet, heter det i släkttavla i domboken 1645 att han hade drunknat, vilket torde vara att sätta i samband med den nedan omtalta olyckan 1597); nr 2 Mickel Jonsson; nr 3 Olof Eriksson (blev omkring 1590 gift med en dotter till företrädaren Hans Olsson och dennes hustru Anna, hemmanet var då »allt förfallet och förpantat» och inne­havaren gammal och sjuklig); nr 4 Olof Olofsson; nr 5 Erik Hansson (hemmanet löstes 1603 ur skattefall av en vid namn Hans Olsson, vars son Rasmus omtalas som bonde här omkring 1610-45); nr 6 Per Mattsson; nr 7 Bertil Bengtsson (företräda­ren Sigfrid Andersson torde vara densamme Sigfrid i Sennby, som drunknade 1597, registret över den s. k. hjälpskatten 1599 nämner i gården hustru Ursilla. Jämför nedan).

Elof Olsson på nr 1 kallas 1566 och 1571 länsman. Jämte Olof Persson i Gåsvik var han även herredagskarl 1568; »utskickad» till riksdagen 1569 (tillika med Jöns Olsson i Toftinge och Lasse Mårtensson i Råda) var Matts Mattsson på Senneby nr 5. Läns­man i socknen blev 1607, då han på tinget »gjorde Konungen sin ed», Mickel Jonsson på nr 2, i vilken egenskap han omtalas fortfarande 1628 (nr död 1632). Ännu längre tjänstetid som länsman i Väddö hade en annan sennebybonde, Erik Olofsson på nr 3. Hans fullmakt var daterad den 3 februari 1649, given av »H. Excell:s Riks R(åde)t och Fält Marskalken Högvälb. G(reve) Leonardht Torstensohn» — det var alltså på grevskapets tid. Erik Olofsson står i längden 1653 upptagen med två mantalsskrivna söner och två dito döttrar; han gifte om sig med Märita Jöns­dotter och dog troligen i början av 1677. Mot de makthavande på Ortala bruk, närmast representerade av bruksarrendatorerna van der Hagen, som t. o. m. ifrågasatte hans tjänsteställning, tycks han ha intagit en orädd hållning, trots sin egen svaga ekonomiska ställning, som gjorde att han efterlämnade en gäld på 481 daler kmt och en inför tinget sig beklagande änka. Som en liten tids- ­och väddöbild kan följande berörande honom anföras ur 1650 års dombok:

»Samma dag rannsakades hurulunda konan Karin Olofsdottcr kom lös ifrå Ortala kista, då befanns att underlagmannen och inspektoren vid Ortala, välbetrodde Johan Larsson A:o 1649 10 oktober hade befallt sätta henne i kistan, men efter hon var våt och urväder var på, hade befallningsman Johan Nilsson sagt till länsman Erik Olsson (som han bekänner): alldenstund hon varit hos dig tillförne, så kan du väl härefter hava henne, vilket läns­man efterkom, dock hade han inte fängelse på henne som tillfö­rende, ty rymde hon några dagar därefter sin kos från Länsmans­gården i Senneby.» (Ovannämnda Karin var anklagad för barnamord; hon blev fasttagen till hösttinget 1650 och hördes då men nekade).

Utom länsman träffades på 1600-talet i Senneby en titulus med det någon gång praktiserade yrkesnamnet båtmästare (d. v. s. båt­byggmästare). Båtmästaren ifråga hette Erik Persson, och han skulle ha byggt en lodja åt allmogen i Söderby och Karlskyrkas socknar »för åtta år sedan», men när han efter denna rundliga väntetid 1664 blev ställd inför rätta för att ej ha fullgjort sitt åtagande, försvarade han sig med att han av beställarna ej hade fått fullständiga materialer till bygget. En annan lodja, som han åtagit sig att bygga för södra delen av Väddö samt Vätö socken, skulle han göra färdig. Orsaken till dessa påminnelser var »Kongl. Amiralitetets ankombne brev och befallning» om lodjebyggandets fullgörande.1

Av Senneby-intresse är också det i enlighet med 1672 års förordning på tinget förrättade valet av riksdagsman 1686. Härom läses i domboken för den 19 augusti detta år, att tolvmannen Erik Andersson i Senneby utsågs att vara »herredagsman vid den sam­mankallade riksdagen». Ä ven vid riksdagarna 1689 och 1693 (vald på tinget den 19 september) var Erik Andersson närvarande som ombud. I övrigt gäller det säkert om honom, att han var, vad vi skulle kalla det, en verksam kommunalman – tolvman från 1681 och häradsdomare från 1688. Om honom personligen har vi inga andra direkta uppgifter än att han från 1675 till sin död 1697 var bonde på ½ mantal nr 2 och måg till Mickel Larsson på Ham­marby nr 1; hustrun hette Malin och barn var Matts och en dotter.

Senneby låg förr i världen inte så för sig självt som det kan verka nu. »Stora sträckningen», d. Y. s. post- och resvägen till Finland gick ju över Väddö och en för denna trafik troligen myc­ket använd vinterväg (se även sid. 103) förde förbi Kasen och Veda till Grisslehamn. När 1651 gästgivare tillsattes i Väddö för­ordnades därför till sysslan utom tvenne bönder i Toftinge även länsman Erik Olsson och Matts Olsson (på nr 2) i Senneby.

Ett par av Ålands-havsfärdernas mest tragiska minnen berör också framför allt Senneby. Det ena är från 1597, då, som det he­ter i sedermera Karl IX:s brev av den 18 januari 1598, väddöborna »näst för helgen» hade mist sin »färja med några av de för­nämsta bönder där oppå ön». De omkomna var, såsom framgår dels av 1598 års räkenskaper, dels av ett annat hertig Karls brev, daterat Ortala, tre bönder i Senneby och en i vardera Rangarnö, Granö och Toftinge, och de efterlämnade änkorna, i Senneby Malin, Ursula och Karin, beviljades med anledning av den olycka som drabbat dem befrielse från årets utlagor.

Om den andra åsyftade händelsen har pastor i församlingen för år 1792 antecknat följande:

»Detta år förkommo på Ålands hav med en postbåt utan att se­dermera höras något utav, sju stycken personer med postens båt. Personerna voro bonden Erik Ersson i Sennby, 51 år, bonden Jan Jansson i Sennby, 27 år, ord. rotebåtsman Anders Frimodig, 39 år, dräng. Anders Ersson från Sennby, 20 år, drängen Anders Mattsson från d:o, 18 år, och drängen Erik Mattsson från d:o, 17 år, bägge söner till bond. Matts Ersson i Sennby samt bonden Jan Ersson i Sennby, 20 år gammal.»

Det var den s. k. Sennbyrotan med Björholmas båtsman Frimo­dig, som råkat illa ut på angivna sätt. Enligt anteckning i båts­mansrullan inträffade olyckan i maj månad.

De forna Ålands-fararnas väg över havet kan den sentida be­traktaren följa med ögat från toppen av Kasberget, som lyfter sig brant över Sennebybyn och dess gärden. Saxsten hette det förr i världen, eller som det står antecknat på den över byn 1641 ritade kartan: »Detta berg kallas Saxe berg.» Det var om »Saxasten» som fornminnes forskaren I. H. Rhezelius vid ett besök i Väddö 1635 hörde berättas, att där hade »en man bott, het Saxgubben. När någon kom till Saxsten, haver han gått emot och tagit dem i hand, bedit vara välkommen, så att det blånade till armbågen. En gång gjorde de eld i en kittel, lade järn däri och gingo dit. När han kom och ville taga i hand lade de järnet i handen på’n; då sade han: »Håå hå, väddöbona är håla i handtagom nu.2

Mera som en turistisk attraktion har en annan resenär i Väd­dö, Lars Roberg 1712, uppfattat berget, och av hans hand är även ett par riktigt bra teckningar av detsamma med vårdkasen (upp­satt förmodligen i samband med försvarsberedelserna 1709), som gett upphov till det i senare tid av allmänheten kända och bru­kade namnet. Han berättar, att när han på midsommarafton med sitt färdesällskap kom från Svanberga på väg till Väddö prästgård steg han av skjutsen förr än de var framme och »gick op på ett berg, där en våle stog», vilken »vaktvåle eller kase» var »vid Norrsund». När han med sin ledsagare Julius (väddövärdfolkets son med detta namn?), var uppkommen på klippan ringde det helgsmål i Väddö kyrka; »och i sanning», utbrister han, »var där oppe en hjärtans behagelig utsikt». Han beskriver kasen, hur den högst uppe på en lång ås av gråberg var rest av gran- och tall­stänger, med torrt ris och näver inuti, som fort kunde fatta eld, och meddelar upplysningen om berget, att »sjöfolket det kalla Svinhustaket», såsom varande en första landkänning för inlop­pet inomskärs. Sedan blir han riktigt lyrisk: »Runt omkring såg man skogarna mörkgröna, som hade här och där mellan sig ljus­gröna planer av slagne ängar och slätter. Yttersta borderingen (bården) var en svartgrön rand av skog, varöver ett bryn (kant) av ett ljust moln låg, som havet var, kunnandes jämväl på ett ställe däri skönjas något mörkt, det min camerat sade Åland var, vilket allt oförlikneligt vackert i ögat föll.» Så gick han äntligen »branta, mossuga klippan med räddhåga utföre igen».

Vi kan utan vidare kalla Roberg den förste skrivande turisten i Väddö, vars människor och naturalster han beskådade med något av linneansk blick; men vad det nu gäller Sennebybyn, vars hus­klunga han såg under sina fötter, så räknades där den tiden 11 bönder på 12 andelar. Dessa var 1700: på nr 1 Erik Eriksson och Anders Eriksson; nr 2 Anders Andersson och Olof Persson; nr 3 Anders Jansson; nr 4 Jan Mattsson och gamle Erik Olsson (tolv­man 1694-1704) ; nr 5 Olof Tomsson, måg i gården (även 1/8 av nr 6); nr 6 unge Erik Olsson (död 1722, 56 år) och Erik Matts­son; nr 7 Isak Eriksson, måg här och bonde 1680.

Båtsmän vid samma sekelskifte var nr 198 Anders Eriksson Fergman, 32 år, född i Väddö och antagen 1698 efter Anders An­dersson Fergman, som tjänt sedan 1683, samt nr 199 Per Persson Grän (Gran), 33 år, antagen 1687. Efter Per Grän står 1712 Carl Larsson Ringman i rullan och efter detta år inträffad ny vakans kommer 1714 Carl Boman. Vintern 1719 noterades att Anders Fergman gick och tiggde.

Litet senare antecknas i jordeboken om Senby: Hela denna by av fienden ryssen avbränd 1719.

En viss folklig bildsyn från rysshärjningarnas Väddö ger oss gamla pigan Karin Jansdotters i Senneby berättelse inför härads­rätten 1721 om sin borttagna kista. Hon hade, sade hon, vid fien­dens härjande nedlagt sina kläder och saker i en kista, vilken hon så på Senneby skog bland buskarna förgömt. Men när hon om åtta dagar »sedan fienden avvikit» hade tänkt hämta sina saker hade hon funnit dem borttagna. För tillgreppet anklagade hon 60-årige förre båtsmannen Anders Fergman, vars hustru, Malin Larsdotter, hon ett år efteråt vid kyrkan sett bära hennes kläder, nämligen en halsduk, en huva, en överdel (tröja) och en kjortel. Hon hade anförtrott sin upptäckt åt ett par ålandsflyktingar i byn, Erik Ersson och dennes hustru Anna, och mannen hade bru­tit upp Fergmans kista emedan denne, då han förut blivit tilltalt om saken, hade skaffat undan den andra kistan. Och detta var vad Karins kista enligt hennes uppgift skulle ha innehållit:

6 st. särkar, 3 st. överdelar, 2 st. kjortlar, 1 st. raskkjortel (sämre kjortel), 1 st. lärftförkläde, 1 st. raskförkläde, 1 st. lakan, 14 alnar lärft, 12 alnar väv (som var) en lingarnsväv och därtill inslag, 2 alnar lingarn (menas väl sådan väv), 4 alnar blaggarn, 1 par strumpor, 3 st. slejsingshalsdukar, 4 st. lingarnshalsdukar, 2 st. huvor, 1 muff av enkelt kattun med fårskinnsfoder, 1 par halvvantar, 1 par fingerhandskar, 1 ask.

Detta var alltså en gammal pigas ägodelar, som hon gömde i skogen, när ryssen väntades till Senneby 1719.

Senneby på 1600-talet kan man studera på kartan 1641. Byn, med samma läge som nu, bestod av sju gårdar i klunga. Vid Wi­kasjöns utlopp i Sidfjärden (då en vik av Ålands hav) fanns Sändbo kvarn; en holme utanför med rå kallades Sändboholme. Byns ängar hette Wikängen, Mosshagen och Myrängen, och sjöar på ägorna var Calmarsjön och Rudsjön.

En interiör från Senneby på 1600-talet gäller krigsfolk under Livregementet till häst åren närmast före indelningsverkets slut­giltiga utformning (1691). Ryttarna hade blivit satta till rustning på vissa »militien» anslagna hemman, på vilket sätt väddöborna fick göra bekantskap med ett 20-tal man av Breitholz’ värmlän­ningar, som nu blev Roslags kompani. Karlarnas efter vanan i det nyss avslutade skånska kriget självsvåldiga uppträdande för­anledde många klagomål. De satt över söndagsmorgonen på Jakob Simsons krog i Rumpbacken och kom »helt fulla» till kyrkan (detta gällde dock även en del andra); och det gick så långt, att både länsman Hans Andersson i Ortala och gästgivaren Nils Eriksson i Toftinge på grund av alla »otidigheter» ville bli ent­ledigade från sina befattningar. Ett uppträde ägde rum »vid kyr­kan utmed klockarstugan» annandag pingst 1681, i det att bruks­förvaltaren Johan von Schwinden i hastigt mod gav ryttaren An­ders Örn ett käpprapp; men bruksförvaltaren måste sedan både tillfredsställa den slagne och sona helgdagsbrottet med att ge till Väddö kyrka »fyra á fem kannor vin». Särskilt en vid namn Kråka (nr 104 Hans Kråka var tilldelt Tomta nr 5 samt hemman på Fälön och Singön) tycks ha varit mycket munkäck, påståen­des att löjtnanten tillsagt ryttarna att uppfodra sina hästar genom att släppa dem i böndernas slåtterhägnader. Den bäste i huset förefaller heller inte Isak Eriksson ha fått, ty han klagade 1682 »hursom ryttaren Lars Stare (nr 110 Lars Stare hade i Väddö Senneby nr 5 och 7) haver gjort honom övervåld, tillfogat slags­mål och hans skjorta sönderfläkt», varjämte anföres om de på­tvungna gästerna »att de rida sina hästar i bondens bästa hagar … uppbränna och fördärva deras husgeråd, hantera deras barn och hustrur illa, tagit bort bondens bästa häst på måndagen och haft honom till lögerdagens kväll, begärandes Isak, att han måtte bliva honom (ryttaren) utur gården fri och kvitt».

Detta med ryttarna presterades på skatten vid sidan av det van­liga båtsmanshållet, så att väddöborna 1683 tyckte, att de hade både ryttare och båtsmän och ville bli av med endera sorten (domboken). Samtidigt hade enligt regementshandlingarna föl­jande ryttare sin hemvist i socknen: Erik Ros, Söderbyle, Olof Stake, Salnö, Johan Skragge, Granö, Lars Swart, Östernäs, Johan Stör, Södersund, Nils Frisk, Norrsund, Jöns Berg, Mälby, samt Sven Lugg och Hans Kråka, Tomta. Några år senare var nästan samtliga utplacerade i andra socknar. Nämnt finns att nr 93 Jo­han Stör blev gift i Tomta.

Laga skiftet i Senneby fastställdes 1863. De gamla gårdsnam­nen från 1700-talet och ännu äldre tid levde då alltjämt kvar. Nr 1 var Norrgården (så även 1641; 1645 beboddes Seneby Norr­gård »på sina hustrurs vägnar» av svågrarna Abraham och Olof), nr 2 Stefansgården (en Erik Stefansson var bonde här 1665-80; den äldre benämningen var Östergården); nr 3 Anders Jansgår­den (Anders Janssson var bonde här omkring 1680-1707, där­efter tvenne innehavare, kallades tidigare Mellangården); nr 4 Södergården; nr 5 Olof-Tomsgården (se åbo förteckningen 1700); nr 6 Skräddaregården (kanske efter Olof Persson, som enligt dombrev 1673 en tid varit skräddare men omsider satt sig ner på hemmanet med sina bröder Erik och Simon, därvid han dels undfått några hus i själva gården och dels byggt nya ladugårds­hus »utan(för) gambla gårdsmärket uppå en gårdsens haga»; han var gift med Maria Larsdotter från Storgården i Gåsvik, som levde 1694, och far till den i åboförteckningen 1700 nämnde unge Erik Olofsson; folket här var släkt även med Simes i Hammarby; »Skräddar-Jerkers-Petter» kallades bonden här i början av 1900­talet; i beskrivningen till 1641 års karta heter gården Väster­gården); nr 7 Isaksgården, efter redan omtalte Isak Eriksson under 1600-talets sista decennier.

1 Lodjebyggandet, varom amiralitetskollegium förordnade 1637, avsåg att skaffa transportmedel vid båtsmännens in- och utryckningar till och från Skeppsholmen. För vart 25-tal båtsmän skulle av de hållningsskyldige byggas en lodja, 40 alnar lång över kölen, 13 fot bred och 16 fot hög samt med åtta par åror. Järn, tackling och segel bestods av amiralitetet. År 1652 förordnades att lodjorna skulle byggas av ek och 1655 att även båthus skulle byggas. (Zettersten, Svenska flottans historia II, sid. 78.)

2 Monumenta Uplandica, sid. 35.

Share