Södersund

Södersund var under en tid nämnd som Sund, vilken senare är uppdelad i Norr- och Södersund. Följande text är hämtad från Edvin Gustavssons bok om Väddö socken.

Om Södersund

Södersunds bönder uppräknas i tiondelängden 1555 vara Jon Bengtsson, Matts Jonsson och Nils Andersson. Jordeboken 1557 har Matts Jonsson på hemmanet nr 1 och Jon Bengtsson på nr 3, medan det tredje namnet är bortbränt. Matts Jonsson står 1589 antecknad som länsman, och han får till efterträdare på hemma­net sonen Olof, nämnd i ett fastebrev 1597, tolvman 1604-17. Denne finns kvar i längden 1619 men har 1623 efterträtts av so­nen Erik (bonde till omkring 1660, följd av sonen Per, gift med Marit, till omkring 1700; släktregister i domboken 1641 och 1688). Nr 3 kallades i äldre tider Mellangården och hade 1600 till åbo Hans Jonsson; grannen på nr 2 hette Per Mattsson, som var död den 13 september 1603, efterlämnande änka, Karin (en bror var Anders Mattsson på Björholma nr 2).

Kartan 1641 visar Södersund bestående av tre gårdar, liggande i rad vid vägen. Kysta Haff tecknas ha samband med Stora fiälen, där det s. k. Sundboskäret var en holme. En annan holme låg i södra delen av sjön. Södersunds karta 1810, ritad av E. P. Arre, visar ett tydligt grävt dike halva vägen från Storfjärden till Kista havet, ögonskenligen spår av kanaliseringsarbeten i den forna »leden genom Väddön», varom Gustaf Vasa på sin tid gav be­fallning, närmare angett 1553. Jakob Bagge fick åläggandet att med tillhjälp av de intilliggande skärgårdssocknarnas allmoge utföra arbetet »strax i denne närvarandes sommar»; men så raskt tycks det inte ha blivit något åsyftat resultat av detta initiativ, ty i ett för 1560 uppställt memorial1 heter det på tal om ström­men förbi Öster- och Västernäs, att »står där råd (är det beråd eller planer) att låta gräva där tre stads (på tre ställen) emellan sjöarne, så haver man båtled inom skärs allt till Öregrund och kommer intet på Väddö sidan» (Väddösidan var den gamla be­nämningen på kuststräckan Väddö-Björkö, vilken förekommer på en landsskapskarta ännu 1670). Sedan blev kanalen äntligen grävd åren 1820-32 – ingen lättvindig affär således – och kunde tas i bruk för allmän trafik 1838. Fortfarande är på 1810 års ovan åberopade karta Sundboskäret tecknat som holme. Vi­ken innanför kallas i folkmun Klockviken, efter sägnen om en sjunken kyrkklocka.

Så förmäler nämligen en folklig utsago, att Väddö kyrka for­dom hade en så stor och mäktigt ljudande klocka, att den kunde höras ända till Åland. Men i en ofredstid fruktade man, att rys­sen skulle lockas hit av klangen, varför man tog ner den stora klockan för att gömma den, och då hamnade den i Klockvikens gyttja. Den vaga sägnens mening tycks vara, att klockan sänktes här, men i senare tid har den, tydligen mera skriftsynt, efter någon rikshistoria, tolkats så att den återspeglar en händelse på Gustaf Vasas tid. Klockan var, sades det, socknens tribut till den s. k. klockeskatten (1531), då varje socken skulle ge sin största kyrkklocka. I och för ilastning vid Bagghus forslades den bort på den utefter detta stråk förr löpande vanliga vintervägen, men ett källdrag här gjorde att isen brast under foran.

Vad som kan utrönas i den sistnämnda saken är att från Väddö levererades i rätt ordning en klocka om 2 skeppund 7 lispund eller en efter tidens förhållanden närmast medelstor klocka (till jämförelse kan dock nämnas att för den av Anders Torstensson 1664 skänkta Lillklockan vikten uppges till 4 skeppund). Emel­lertid lämnades också 2 lödig mark (omkring 420 gram) silver och 7 mark i penningar. Härav förstår vi att Väddö i likhet med många andra församlingar behöll sin storklocka och lämnade kyrksilver och penningar för skillnaden.2

Vilken grund historien om väddöbornas sjunkna kyrkklocka än har, så är det åtskilliga som på allvar spekulerat över möjlig­heten att finna rätt på den i Klockvikens dy. Ett försök gjordes omkring 1870, då bland de intresserade var Anders Andersson i Massum, Ol-Mass Ante kallad, far till kyrkvärden Anders Anders­son, och Per Persson i Norrsund. Med långa stålborrar letade man i den gyttjiga marken, som blivit torrlagd, sedan Storfjärden till följd av kanal grävningen hade sänkts, och det sades att man fått metallrost på borrspetsarna. Till att dra upp den skulle enligt gammal föreställning vara »ett par vita tvillingoxar», och ett för­sök gjordes med ett par, som kyrkvärden Jan Ersson i Hammarby hade. Men det lyckades inte, oxarna konstrade och drog ojämnt, och klockan låg där den låg. Arbetslöshetsvintern 1926 tog fram­lidne målaren Karl Karlström i Norrsund på nytt upp saken. Han sökte med en hemkonstruerad apparat, bestående av tvenne järn­stänger, vilka med elektriska ledningar stod i förbindelse med en ringklocka, och ansåg att denna gett utslag om förekomsten av ledande metall. Förutom brodern John K. i Elmsta lyckades han intressera några personer, varpå man grävde i gyttjan. Ett fynd gjordes, bestående av en gös – ett minne från någon järn­transport till eller från Ortala bruk. Till sist trodde man sig ha funnit klockan på bottnen, men då en ung man från Senneby vid namn Hugo Mattsson åtog sig uppdraget att dyka ner för närmare undersökning upplöstes hela bygdens spänning i konstaterandet, att det blott var en stor sten, som låg därnere, och då gav man upp också denna gång. Så fick den sjunkna storklockan i Klock­viken behålla sin lockande sägenglans även inför kommande ge­nerationer.

Ett bondeöde i Södersund berättar oss även om behandlingen av de sinnessjuka förr i världen. Det talas i domboken 1680 om Anders Larsson på nr 2 härstädes, att han blivit »befängd», så att han väjde varken eld eller vatten och i 14 dagar hade lupit i sko­gen, närandes sig av »obekvämlig spis». Grannarna begärde för­denskull, att han, innan han kunde insättas på dårhus, måtte bin­das och föras »by emellan». Han skulle således bunden cirkulera i socknen. Tidigare hade en anhållan gjorts, att därest någon friare till den drabbades äldsta dotter anmälte sig hon i så fall fick för­bli vid hemmanet och lösa ut syskonen. Anders Larssons hustru med de omyndiga barnen skulle då kunna få ett skäligt lagan och hemmanet behållas inom släkten. Enligt nämndens berättelse skulle det i annat fall »komma i främmande och oskylda händer»; antagligen fanns i hemmet en stor barnskara. En Erik Johansson, som några år senare befinns ha kommit till gården, var kanske den som tog stintan; det var så vitt man kan förstå en äldre man med egna barn, inte omöjligt densamme med namnet som enligt dödboken avled här 1728, 97 år.

Är 1700 var bönderna i Södersund: på nr 1 Johan Andersson, gift med Anna, och Erik Persson (död 1739, 76 år) samt dennes far Per Eriksson (se sid. 111); nr 2 Johan Andersson, gift med Erik Johanssons dotter Birgitta (ny bonde 1701 Olof Eriksson); nr 3 Mickel Hansson, enligt namnlängden sonsonson till Hans Jonsson 1600. Dessutom hade Per Larssons änka Marina tillsam­mans 3/8 mantal nr 1 och 3. Båtsman var Matts Hansson Grän, 30 år, född i Väddö, antagen 1699 efter Per Olsson Grän, som tjänt 1675-97. (Deltog i viborgska expeditionen 1702, kommen­derad på nyenska eskadern i samma farvatten 1707 och i Karls­krona 1713, kasserad 1714, med Per Gran till ersättare.)

Laga skiftet i Södersund fastställdes 1840.

En södersundare från 1800-talets början, värd erinran, är hä­radsdomaren Anders Mattsson.

Anders Mattsson var född i Gåsvik 1755, son av Matts Mattsson på nr 2 därstädes och dennes hustru Margareta. Han gifte sig med en gåsviksflicka, Margareta Jansdotter från nr 3, var några år mjölnare vid Gåsviks kvarn och flyttade 1788 till Hammarby, där han innehade en brukningsdel om ¼ mantal av hemmanet nr 2. Barn i äktenskapet var Karin, född 1786, och Anders, född 1790, som blev gift med sitt kusinbarn tillbaka till stamgården i Gåsvik och far till storspelmannen »Gåsvikarn». Anders Mattsson blev tolvman 1790 och från denna tid börjar vi påträffa av honom i olika legala värv uppsatta handlingar. De visar en stor, något otymplig handstil med fylliga slängar. Så småningom blev han en allmänt anlitad »sockenskrivare» och auktionsförrättare, vars verksamhet lämnat många spår efter sig. Hemmanet i Södersund, ¼ mantal nr 1 och 1/8 nr 3, köpte han 1795 för 738 rdr specie, därav på skuldsedel 333 rdr. Han gav den 30 maj 1814 »för und­gången sjönöd» 1 rdr till kyrkan men dog redan midsommarafton samma år av »feber». Bland kvarlåtenskapen märktes 3 guld­ringar, 6 silvermatskedar, 2 dito teskedar, ett par silverspännen och en kalk av silver. Tyvärr är hans tid för avlägsen för att några personliga drag av honom skulle ha bevarats i folkminnet.

1 Register över sjöar och strömmar i Strödda kamerala handl. 61, KA. – I artiklar i Rospiggen 1946 och 1956 har Manfred Ohlson brutit en lans för Jakob Bagge som den förste kanalbyggaren i Väddö. Han vänder sig där med stöd av de äldre bykartorna mot överstelöjtnant Th. Helleberg (kanalinspektor här 1922-32), som i en avhandling om kanalen ej funnit Gustaf Vasas brev ha fått någon påföljd. Förf. vet inte något närmare om Hellebergs skrift, än vad O. anför därur, men finner de av den sistnämnde anförde skälen godtagbara så till vida, att en led åstadkoms för skötbåtar och dylika. Memorialanteckningen för 1560, som man ej kan avfärda, avsåg möjligen ytterligare arbeten för att åstadkomma en mera användbar led. På 1600-talets landskaps­kartor finns inte någon led fram här, vilket det säkert gjort, ifall en sådan då existerat. Detta stämmer med Serenius 1720 (De Uplandia): » •.. har år 1553 denna kanal anlagts, som också någon tid (aliquamdiu) erbjudit de när­boende nog bekvämlig passage, men följande tid försummad, har den åter blivit igenslammad och fördärvad.» Det är kartorna med förbindelse mellan Kista havet och Storfjärden (top. kartan 1956 visar här en nivåkurva på 5 meter), som har något bevisvärde om detta kanalarbete; Sven Månssons Elmsta-karta 1641 visar i saken ingenting, såsom förf. en gång för länge sedan med missräkning konstaterade.

2 KA, klockeskatten. Om storklockan i domboken 1666: »Betygades ..• att Wäddö gamla Sockne Klocka av 5 skeppund vikt hade förledne hösten vid rågandstiden förts till Stockholm och där blivit omgjuten,». (Efteråt blev klander för erlagd tull, därav domboksnotisen.)

Share