Väddö socken

Historik

Väddö socken omnämns för första gången i de skriftliga källorna 1314. De vodho. Väddö har föreslagits innehålla ordstammen i det fornsvenska verbet vedha, jaga, fiska. Det kan även betyda skogsön. Ved (fornsv vid her, ved skog) uttalas på Väddö vödd. Namnets genuina uttal är Vödde (Calisseridorff 1986).

Väddö, Häverö och Singö socknar utgjorde ett skeppslag som ingick i Roden. Byarna i Väddö socken är i många fall mycket stora. Ortala by är f ö den största byn, 8 1/2 mantal, inom Norrtälje kommuns nuvarande gränser.

Väddö socken hade länge ett betydelsefullt läge efter som vägen till Åland och Finland gick genom socknen först till gamla Grisslehamn och därefter 1755 till nuvarande Grisslehamn.

norrtalje socknarNorrtälje socknar

Topografi

Väddö socken består av en fastlands- och en ödel. Från Singö i norr till Björköfjärden i söder går en förkastning. Genom strandförskjutningen, som i relativt stor utsträckning beror på landhöjningen, har Björkö, som tidigare utgjorde en ö, vuxit samman med Väddö. När havet stod 15 meter högre hade landskapet ett annat utseende. Ödelen av Väddö var exempelvis betydligt mindre.

Berggrunden utgörs i vissa områden av en leptit i vilken järnmalm påträffats t ex vid Gåsvik. På utsidan av Väddö vid Nothamn finns urkalksten. I Mälby bröts tidigare (under slutet av 1800-talet) både järnmalm och svavelkis. Där finns ett tjugotal hål upptagna i en ljusgrå, jämnkornig leptit, som genomsätts av stora pegmatitgångar. Pegmatit med mineralen fältspat, kvarts och glimmer finns också vid Kasberget och Telemastberget. Fältspatsbrott har f ö förekommit vid Nothamn. Fältspat och kvarts används för tillverkning av glas och porslin.

Urkalkstenen bröts både för kalkbränning och i järnhanteringen. Skebo bruk hämtade t ex tidvis kalk från Väddö.

Den högsta punkten utgörs av Kasberget mellan Södersund och Senneby (cirka 50 m ö h). NO om Senneby förekommer svallgrus som samlats i ryggar, vilka kan påminna om rullstensåsar.

Svämlera förekommer söder om Mälby vid kyrkan. Genom förekomsten av ordovicisk kalksten som är yngre än urkalkstenen (denna kalksten förekommer i Bottenhavet) har inlandsisen transporterat och malt sönder kalkstenen till en finkornig lera som visserligen är stenig men också synnerligen bördig. Förekomsten av kalksten har medfört att floran är mycket orchidérik.

Beskrivning

Väster om den nuvarande kyrkan på samma kyrkogård låg fram till 1840 en medeltida kyrka, troligen uppförd under 1300-talet. När församlingen vuxit ur sin kyrka mot slutet av 1700-talet började flera förslag till ombyggnad ta form. 1839 hade konduktören J Hawerman utfört ritningen till en ny kyrka. Den gamla revs 1840-42 och en ny uppfördes något längre österut. Kyrkan är orienterad i nord-sydlig riktning, vilket är mindre vanligt. Mitt på den östra långsidan uppfördes sakristian samt ett torn mitt på den västra. Som en följd av ett åsknedslag år 1872 förstördes kyrkan av en eldsvåda. Murarna stod dock kvar och återuppbyggnaden utfördes efter en ritning av arkitekten Frans Lindskog. Väddö kyrka är en av norra Roslagen största kyrkor.

1719 brändes klockstapeln och prästgården av ryssarna. En ny prästgård av timmer uppfördes 1782-1784 SO om kyrkan. Till prästgården hörde 5 torp, de s k prästtorpen. Vid kyrkan ligger även sockenstugan. Ö om kyrkan på en markerad terrassrygg ligger ett gravfält från y jäå (raä 5) bestående av 90 runda stensättningar, benämnt Stapelhagen. Något längre österut på Mälby mark ligger ytterligare ett gravfält (raä 6) på krönet och södra delen av en moränrygg. Gravfältet består av 1 hög och 34 runda stensättningar. Mälby (Maedheby 1409) har även kallats kyrkbyn. V om vägen till Grisslehamn ligger ytterligare ett gravfält från y jäå på en gammal löväng. Gravfältet (raä 8) består av 9 runda stensättningar, 1 rektangulär och 1 skeppssättning samt 1 hög. Cirka 1 km NV om kyrkan finns ytterligare ett gravfält på prästgårdens mark i igenväxande betesmark nära Ortalaviken. Gravfältet (raä 29) består av 7 runda stensättningar.

Västerut mot Ortalaviken är landskapet uppodlat med holmar insprängda i åkermarken. Gravfälten visar att de små lerslätterna liksom lättbrukade sand- och moränmarker tidigt dragit till sig bebyggelse.

Väster om Ortalaviken ligger Ortala bruk som försågs med vattenkraft från sjön Bornan.

Ortala bruk grundlades 1586 som ett kronobruk, med vilket menas att det ägdes av Kronan. Malm erhölls bl a från Kuggvassgruvan i Herräng och vattenkraft från sjön Bornan i väster. 1626 utarrenderades bruket till Heinrich Lemmens som även arrenderade Norrtälje gevärsfaktori och Skebo bruk. Lemmens byggde en fransösk masugn dvs en stenmasugn vid Ortala samt smedjor. 1647 förlänades socknen som grevskap till Lennart Torstensson tillsammans med kringliggande skeppslag. Vid reduktionen 1674 återgick Ortala till Kronan men arrenderades åter ut. Från 1710 var förvaltningen gemensam för Skebo och Ortala bruk och ägdes en tid av den stora handelsfirman Finlay och Jennings, senare av handelsfirman Grill, men även av C. Arfwedsson. Bruket brändes av ryssarna 1719.

Huvudbyggnaden byggdes 1864 och arbetarbostaden i mitten av 1800-talet. Kvarnen byggd 1747, smedsbostaden, handelsboden och inspektorsbostaden hör även till denna välbevarade miljö. Det ståtliga kolhuset uppfördes 1789 av C. Arfwedsson som var gift med C. von Langenberg (initialerna på kolhuset). I slutet av 1870-talet lades bruket ned.

1641 då den geometriska jordeboken över byn upprättades omfattade Ortala by 14 gårdar. Ortala utgjorde en gång den största byn i det som nu bildar Norrtälje kommun. 12 gårdar låg i byn och 2 i det dåtida Lund.

Väddö och Häverö skeppslags tingshus fanns i Ortalalund fram till 1917 då det flyttades till Väddö folkhögskolas tomt i Hammarby. Vid Sjöhagen är två gravfält från järnåldern (raä 65,66) belägna. Det första består av 14 runda stensättningar och det andra av 5 rektangulära och 9 runda stensättningar. Öster om gravfältet nr 65 i sluttningen finns 4 terrasser av ålderdomlig karaktär. Söder om gravfälten cirka 40 meter väster om Ortalaviken står en runsten (U593) där namnet Ulftalum som senare blev Ortala står att läsa (se Calissendorff 1986).

Bebyggelsen vid Sjöhagen och Tolvmansgården, där tingshuset en gång stod, bör särskilt nämnas. Tolvmansgården är en tvåvåningsbyggnad med sexdelad plan, uppförd 1867, som tillsammans med ett flertal ekonomibyggnader utgör en värdefull miljö.

Källa till texten: Morger, Kersti 1990 “Kulturminnesvårdsprogram för Norrtälje kommun”

pdfkulturminnesvardsprogram_vaddo.pdf

Motivering

Kyrkan med omgivande bebyggelse, fornlämningar och det öppna landskapet ned mot Ortalaviken bildar en värdefull miljö där fornlämningarna vittnar om en lång bebyggelseutveckling. Ortala bruks bebyggelse har stora värden, där de bevarade byggnaderna visar på brukets organisation. För att denna bild skall kunna bevaras krävs att samtliga byggnader bibehålls. Ortalalund med gravfält, runsten och bebyggelse har en lång bebyggelseutveckling. Området är på vissa ställen tätt bebyggt medan landskapet vid Sjöhagen fortfarande är öppet. Bebyggelsen är delvis av stort kulturhistoriskt värde.

Kommun: Norrtälje

Share